Kanske ger jag aldrig upp

Jag har skrivit så länge jag kan minnas, alltid haft ett behov av det. I allt trassel av tankar har det blivit min metod för att sortera, för att hitta någon slags struktur och för att inte tappa bort mig själv och vem jag är. Jag styrs alldeles för mycket av andra. Jag är en people pleaser, hur lite jag än vill erkänna det. Allt jag tar mig för med entusiasm och iver slocknar någon gång när jag sätter det i relation till andra. Hur andra ska tolka det, vad andra ska tänka, vad andra tycker. Jag vill inte vara så, vill inte låta andra kväva det i mig som brinner för något för endast min skull. Så fort jag öppnar dörren till det som pågår inne i min egen hjärna för en större publik får jag scenskräck. Jag vill dela med mig, låta mitt sorterande i bästa fall främja någon annan som också lever i ett kaos av tankar som inte vill hitta sin plats. Det är svårt. Hur gör man det? Hur håller man sig i kulisserna samtidigt som man har ett behov av att uttrycka sig? Ska man gå ut med ögonbindel framför sin publik och låtsas att den inte är där? Eller ska man gå fram och tillbaka, låta nån mening eller två lämna kroppen och sen fly igen? Det är så jag tenderar att göra. Kanske gör jag det ännu en gång här. Samtidigt som jag tänker alldeles för mycket så har jag en skitsamma-attityd emellanåt. Äh, vem bryr sig, det är inte så noga och så vidare. Jag är kanske en dubbelnatur som förgäves försöker trycka mig själv in i en alldeles för trång garderob. Det har aldrig gått men jag slutar ändå aldrig att försöka.Vill ni följa en sån vilsen själ som mig? Trycker vi tillräckligt hårt så kanske det går till slut. Dörren kanske går sönder och kanske får jag till slut ingen luft. Den som lever får se.