Att inte kunna styra över sin sorg

Först var jag i en någorlunda-acceptans-fas, sedan stängde jag av och nu börjar det komma ikapp mig. All ledsamhet jag inte kunde plocka fram ordentligt då, klumpen i halsen, sukten efter att kicka igen lådan till allt det där som jag vet kommer att göra mig ledsen.

När Bosse somnade in försökte jag verkligen att grina ur mig och tillåta mig själv att må förjävligt. Nu dyker jag ner i det här träsket så har jag det gjort sedan, tänkte jag. I stunder var det som att kranen öppnades och tårarna föll, men den stängdes lika snabbt igen. 

Tills nu. Nu jagar det mig istället. 

Jag beskyllde mig själv mycket då. Varför mår jag inte sämre? Varför känner jag inte att jag vill dö av sorg? Varför gråter alla andra mer än jag? Jag har ju bävat för det här i nästan tio år, hur kan det inte kännas mer? Jag bläddrade igenom min kamerarulle, såg på bild efter bild, klipp efter klipp, grät någon tår då och då men det var som att det fastnat. Hur jag än försökte locka fram det så ville det inte riktigt komma ut.

Idag är det sjätte augusti. Tolfte april gick han bort, min lilla ängel. Och först nu kan jag känna den där oerhörda sorgen som jag ville känna då. Jag undviker att fastna för länge i gamla bilder eller att skrolla för långt bak i mitt Instagram-flöde för det gör för ont. Det min kropp och mitt sinne automatiskt stängde mig ute från får jag nu kämpa med att stänga, fastän jag vet att jag egentligen bara borde ge upp med det. Låta det komma. Men jag orkar bara inte det.